Nihil impossibile est

Det är konstigt det där med känslor. Då menar jag inte enbart kärlekskänslor utan känslor i största allmänhet. Jag har funderat mycket över det där. Varför man tycker om vissa människor från första stunden, medan andra får kämpa järnet & inte ens komma upp i någon liknanade "status"? Jag är väldigt mycket sån att en del människor tyr jag mig till & då är det helhjärtat, medan andra kommer jag alltid hålla en viss distans till. Det känns som något självklart, men egentligen är det ganska lustigt. Förmodligen läser man väl ut något ur folks undermedvetna.


Sen finns det personen som har "det". En person som kan vara hur hemsk som helst, men som man ändå vill vara nära. Personen som är en tröst när allt annat känns som ett stort mörker.

Det kommer alltid att finnas någon som är snyggare & har en bättre personlighet, någon som är snällare & sötare. Men personen med "det" kommer alltid vara något speciellt oavsett vad som händer. En sådan person byter man inte ut, även om "miss universum" skulle knacka på.

Försvinner personen ur ens liv, blir det ett tomt hål. Det är en sån person som inte kan ersättas. För såna finns faktiskt. Det är en stark klyscha att man häver ur sig det om alla pojk/flickvänner man har haft. Men det är inte för den sakens skull säkert att nån av dem har "det".

När man träffar "det" personen kan man inte sätta fingret på vad det är som är speciellt med just honom/henne. Folk frågar, & påpekar "han är ju inte ens snygg, hon är ju ett riktigt svin etc." Man är väl medveten om dessa faktorer själv, men av någon anledning spelar inte den här faktan någon roll, för att "det" slår ut allting.